Tåg, Arvika och satans eget barn.
Sitter på ett tåg just nu. Ett helveteståg från Hades djupaste avgrunder. Ett InterCity-tåg. Jag har nämligen varit på Arvika trädgårds- och jordbrukarmässa över helgen. En riktigt trevlig tillställning i sig, jag har fått ta del av många tips som kommer få min örtaträdgård på balkongen av överglänsa Karlssons, helt klart. Då kommer han äntligen sluta tjata om sin förbannade örtaträdgård. Alltid tyckt att Karlsson är lite arab när det kommer till sånt. Att vara tjatig det vill säga. Araber babblar ju på som fasen utan att någon vet egentligen vad de pratar om. Så ja, snart så ska jag minsann tysta Karlsson, den där förbannade araben.
Men det var inte därför jag skulle skriva detta blogginlägg, ni kan få en anekdot om min överlägsna örtaträdgård vid något annat tillfälle. Men nu är det tågen jag vill fokusera mig på. InterCity-tåg ja, varmare än en nasistisk människougn och otrevligare än respektive fångläger. Inte fasen ska man få någon mottagning på telefonen heller, det krävdes mycket fixande innan detta skrivande ville samarbeta.
Nåväl. Jag sitter framför ett litet barn. Vad kan denne vara, tja, låt oss säga fem-sex år gammal. Den har suttit och stirrat på mig under hela tågresan, som om jag vore något cirkusdjur. Vore det ett barn vars föräldrar jag känner skulle det inte vara något speciellt. Då skulle allt lösas med en enkel lavett. Men jag kan ju dessvärre inte klappa till denna unge bara sådär, jag saknar den gamla goda tiden då det var möjligt. Inte satt jag och stirrade på farbröder. Då jäklar säger jag bara, då hade det hänt grejor. Men nu kan jag intet göra. Ungen fortsätter stirra på mig, och jag börjar sakta fara för min egen säkerhet. Tror jag ska gå av några hållplatser tidigare, för detta är inte hållbart.
Satans demonbarn.
Trackback
